johannamem

Det är galet hur mycket sjukdom som kan finnas i en kropp. Hela veckan har jag rosslat och hostat så allt i halsen rispats upp, snorat och haft ont i kroppen så fort någon rör mig. Hur blir jag frisk?! Och svara inte c-vitamin, sömn och vila för jag har ätit apelsiner så jag fått eksem, lagt mig innan tio varje dag denna vecka och ledig finns det faktiskt ingen tid att vara eftersom både jobb och skola kallar.

Jaha. Och så åkte vi där på vägen och pratade om vi hade kontanter att köpa fisk för och jag tittade ner i min plånbok och när jag tittar upp så är bilen framför oss alldeles still och vi närmar oss jättefort och Göteborgskillen tittade bara ner bland pengarna en enda sekund och jag skriker akta och Göteborgskillen försöker hinna bromsa och köra runt bilen, men vi hinner inte för vi är redan alldeles för nära.

 

Så vi smällde.

 

Vi blev båda så chockade att vi bara satt där utan att veta vad vi skulle göra och om det inte vore för föraren i den andra bilen som var så otroligt hjälpsam och vänlig trots att vi kört in i honom hade vi inte vetat vad vi skulle ta oss till. Ingen av bilarna runt oss stannade för att se hur det gick. Motorn mosades så vi fick putta bilen åt sidan och sen hamnade vi där i väntan på bärgningsbilen och den andra föraren sa tack och hej och lycka till och vi hörs. Och vi tackade och bad om ursäkt och sen kördes vår bil iväg och vi fick gå hem och till läkaren.

 

Och så blev det inte en så vanlig lördag trots allt. Vi har båda fått minihjärnskakning och nackmuskelslitningar, men har klarat oss så otroligt bra även om vi lär ha huvudvärk imorgon.

Annat kan sägas om bilen, vila i frid...

 

I veckan fick vi en lapp i brevinkastet "Städdag lördagen den 6 oktober klockan 10.00!" stod det och så var det någon bild på höstlöv och en lycklig familj med krattorna i högsta hugg. Idag är det lördagen den 6 oktober. Göteborgskillen är på jobbet sen 07. 

 

Jag hade ju kunnat vara på gården och hjälpt till att städa, såklart. Men jag flydde till skolan istället. Smög ut ur lägenheten vid nio som om jag varit hos ett one night stand och hoppades på att ingen skulle se mig. 

 

Sen dess har jag tränat och ätit frukost. Nu sitter jag i skolan för tanken var att jag skulle hinna plugga lite innan jag börjar jobba vid 14, men det går sådär med det. 

 

Skäms lite.

 

 

Det är egentligen helt overkligt hur livet kan svänga. Att jag som liten förskoleflicka hade min allra bästa vän i en lägenhet något hus bort och vi sprang mellan våra rum, klädde ut oss till varandra och lekte i vår koja i skogen. En koja som vi egentligen hittade färdig och bara skulle spika upp en planka på för att kunna kalla den vår egen. 

 

Från det till att börja skolan och en klass som jag skulle gå tillsammans med i 10 år, från förettan till nian. I en klass där jag skulle vara kär i nästan varenda kille under någon period, en klass där jag hittade nya bästa vänner och dansade på skoldiskon och lekte Spice Girls, röda lyktan stopp och under örnens vida vingar med. En klass som var helt fantastisk fram till mellanstadiet när tjejerna plötsligt alltid uteslöt någon och under någon vecka var det jag. Men då kom min högstadiebästis och sa hej och plötsligt var det hon och jag mot världen. En värld som i högstadiet verkade så orättvis och dum och tom och kall och mörk. 

 

Sen kom gymnasiet. Fina, fina gymnasiet fylldes av nya bästa, bästa vänner och plötsligt öppnades dörrarna och världen var mjuk och fin och rolig och vacker och fylld av möjligheter. Gymnasiet kom med skolfester och hångel och fniss och skolkataloger att titta i. Och en flytt till småstaden, närmre allt det där härliga och bort från den by jag tidigare bott i och inte någon gång längtade tillbaka till annat än att man då fick busskort av skolan. Här växte jag. Färgade håret svart och träffade en kille jag trodde jag var tokkär i, som man gör när man är 17. Sen började han prata om framtiden och jag gjorde slut och skaffade en ny kille. En med egen lägenhet precis vid skolan. En som läste ekonomi på universitetet och hade egen bil. Som han sålde någon vecka efter vi blivit tillsammans. I två år hängde vi ihop innan jag märkte att nä, det här blir inget för jag är inte ett endaste dugg kär och har inte varit det på flera månader. Och så gjorde jag slut på msn när han var nere i Portugal och pluggade.

 

Sen skulle jag vara singel. För under de två åren hade jag ju missat så mycket singeltid. Jag hade börjat en urtråkig medie- och kommunikationskurs på Stockholms Universitet och jag hade tagit studenten och jag hade liksom inte utforskat världen och vad den hade att erbjuda. Så jag skulle vara singel! I ett år, minst. Det här var i september. Och så slutade universitetet och jag började jobba lite ströpass i butiken innan jag fick någon deltidsanställning. Var med mina fina vänner och kollegor jag plötsligt lärde känna på riktigt trots att jag jobbati butiken i flera år. Och vintern kom och min födelsedag och nyår och jag var singel och festade och somnade ensam.

 

Sen kom mars och Göteborgskillen och världen har aldrig varit lika ljus och fin och vacker. Han fyllde mig med en sån fruktansvärd glädje och lycka att jag inte riktigt kunde hantera mig själv. Jag har skrivit om när han kom till mig första gången tidigare, här. Han fick mig på fall direkt och efter några månader flyttade jag till honom. 

 

Och här i Göteborgs trivdes jag till en början inte alls. Trots att jag hade jobb jag kunde, en egen lägenhet och Göteborgskillen så grät jag och hade ont i magen och längtade hem nästan varenda dag i flera månader. Men det blev färre och färre dagar och idag gråter jag inte längre. Ibland längtar jag tillbaka till småstaden, men för det allra mesta önskar jag bara att alla jag saknar därifrån skulle flytta ner hit. För här i Göteborg har jag verkligen ett så himla fint liv nu. Jag har ju börjat läsa på universitetet och träffat massor av vänner och jag och Göteborgskillen bor ju ihop på riktigt i vår egna lägenhet med våra egna saker. Och när han nämner framtiden tillsammans blir jag inte rädd. Jag älskar att prata om den. För min framtid här är så ljus och jag vill dela den med honom.

Dygnet i tid:

 

05:56: gå till jobbet

15:00: sluta jobbet

15:01: sitta på bussen in till stan

15:20: möta upp några vänner för att se på Timbuktu

16:40: åka hem för att äta middag med dem, Göteborgskillen och hans vänner

18:00: åka tillbaka till stan allihopa och se massa band

21:00: komma på att jag fanihelvete börjar jobba lika tidigt imorgon också och åka hem för att sova

03:00 (den här tiden är lite cirkatid, det kan lika gärna vara 01 eller 05 också): Göteborgskillen dundrar in genom dörren, drar en piruett och tycker hela världen snurrar.

05:20: Klockan ringer, dags att gå upp för att gå till jobbet.

 

 

Blir så fruktansvärt ledsen när jag läser nationalisters ord om hur de kämpar för att behålla Sveriga svenskt. Jag har så otroligt svårt att förstå vad det skulle ge. "Att hålla Sverige svenskt". Att bevara det svenska. Vad fan är det svenska? Att jag säger "jag är svensk" ger mig ingen hudfärg, hårfärg, religion eller egenskap. Det ger mig ett land att bo i. Ett land jag delar med nio miljoner andra svenskar - vita, svarta, blåa, bruna, rosa, gula, röda. Kristna, muslimer, buddhister, ateister. Brunetter, rödhåriga, svarthåriga, blonda, vithåriga, skalliga. Blyga, söta, roliga, tråkiga, trötta. Svenskar. Alla är för i helvete svenska.

 

Om du bor i Sverige är du svensk. 

 

Fan vad ledsen jag blir. Jävla idioter. Jävla svenska idioter som hatar svenskar som inte är som de själva är. 

Trött tjej säger hej! Är det inte typiskt att man varje ledig morgon vaknar av fåglarna (obs: EJ KVITTER, snarare kraxande) och sen när man väl ger upp kampen om att få sova mer - då slutar de låta. Har aldrig riktigt gillat fåglar. Tror att de är djävulens avkomma på jorden. 

 

 

Till grannarna ovanför:

 

Hej. 

Jag har inte barn och vet därmed inte hur det är att ha ansvar för någon annan än mig själv dygnet runt, hela resten av livet. Så jag är verkligen inte ute efter att i frågasätta era roller som föräldrar, utan det jag gör är snarare att framföra ett önskemål och något jag hoppas att jag kan lära mina barn om jag skulle ha lyckan att någon gång i livet få bli mamma: LÄR ERA BARN ATT SLUTA SKRIKA I DET FÖR I HELVETES TRAPPHUSET! Jag är ledsen att texten är skriven i stora bokstäver, svordom och med utropstecken, men hoppas ni förstår det tyder på en stor frustration hos mig som har ena sovrumsväggen mot trapphuset och, vilket är mycket tydligt då ni är min väckarklocka på lediga förmiddagar, inte heller har samma dygnsrytm som en småbarnsfamilj. För att visa min välvilja skulle jag därför vilja framföra att jag verkligen inte uppskattar hur ni lämnar era barn i trapphuset och stänger dörren medan de, medan de hoppas ner för varje trappsteg (vilket förresten låter som vi blir bombade, snälla sluta med detta också) ropar "mamma, mamma, mamma, mamma" alt. "pappa, pappa, pappa, pappa" hela vägen ut till gården. 
Jag har som sagt full respekt för er roll som föräldrar, detta är mer ett förslag att ta i aktning från en singeltjej som helst inte vill gå upp klockan halv åtta en ledig dag. Tack!

 

Nu har Göteborgskillen åkt. Två och en halv vecka är han borta i Peru. Två och en halv vecka på olika sidor av världen. Jag känner mig så fruktansvärt ensam.

 

För några dagar sen sa Göteborgskillen att ingen skulle bli förvånad om jag sa att jag var 30, utan snarare tycka att jag var snygg för min ålder. 

 

 

.....

..................

 

Eh.

 

....

 

Är det nu jag borde göra slut?

 

30?

Ibland, och speciellt under dagar som denna: när jag och Göteborgskillen har haft två helt underbara lediga dagar tillsammans och jag har blivit så extra kär igen och det i mitt huvud bara funnits vi, vi vi!. Det är ibland jag dagen efter vaknar alldeles tom, precis som sängen. När han redan klockan sex pussat mig hejdå och viskat att han ska skynda sig hem efter jobbet och jag antagligen mumlat något till svar och sen snabbt somnat om. 

 

Jag har bott här i Göteborg i över 9 månader och ändå känns en dag utan honom tom. Jag saknar mina vänner i småstaden så extra, extra mycket såna här dagar. Då en promenad bara är ett sms bort och ja, jag har vänner här i Göteborgs också, men det kommer inte bli samma sak. Aldrig bli samma sak. Jag vet inte om det är jag som hindrar det, eller om det inte går, men de blir inte småstadsvännerna. Inte lika trygga. 

 

Och jag saknar min familj. Kanske speciellt för jag vande mig vid att ha dem här flera helger i rad, men jag saknar att spela spel och skratta ihop. Vill åka till mamma och pappas röda villa och ligga i en solstol på baksidan och göra ingenting, utan bara höra att de finns i närheten.

 

Det är speciellt dagar som denna jag längtar till småstaden. Då den fortfarande är hem och Göteborgs känns skrämmande stort och okänt.

MEN SEN MÄRKER ATT DE INTE ALLS LAGAT HÄLLAN SOM DU BAD DEM FIXA OCH DU HAR BETALAT 700 JÄVLA KRONOR OCH MÅSTE HA DEN OCH FAN I HELVETE INTE HINNER GÅ TILLBAKA DIT INNAN TORSDAG KVÄLL. Den känslan av att vara förbannad så det bubblar i kroppen. Den har jag nu. Åh, idioti.

Jag har i svensk press blivit sämre behandlad än terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik.

Jag ska bli socionom. Arbeta med människor. Gå in på djupet. Känna empati och hjälpa. Idag såg jag Top Model Sverige istället för Mot alla odds.