When I met him
Det var en torsdag i början mars och det var ganska kallt. Klockan var runt halv tolv och jag satt i väntrummet på busstationen och med fuktiga handflator fipplade jag med telefonen hela tiden. Drog upp displayen, drog ner den, drog upp displayen och drog ner den igen. Nerverna ryckte i mina knän, som de alltid gör när jag är nervös, och jag kunde inte hålla foten stilla. Den trummade mot golvet i takt med att sekunderna gick på klockan på väggen.
Så kom en blå buss in och jag började andas ryckigt. Tänkte att, "Nej, nu vänder jag. Jag tar andra vägen ut för jag klarar inte det här. Jag klarar inte det här, jag klarar inte det här". Och samtidigt som mitt huvud var på väg ut bakvägen bestämde sig min kropp och mitt, något skakiga, hjärta för att ta framvägen. Ut mot bussen.
Ut i kylan kom vi, både mitt huvud och min kropp, och där stod jag sen, precis utanför dörrarna till vänthallen, i några alldeles för långa sekunder. Folk klev av den blå bussen och för varje person blev mina andetag lite djupare. "Han kommer inte", hann jag tänka innan han klev av. I en grön jacka med luddig krage. Jag såg honom innan han såg mig och i det förvirrade ögonblicket han såg sig om i en stad han aldrig besökt lugnade sig alla mina nerver. Handflatorna blev torra, andningen blev lugn, benen slutade darra och huvudet tackade kroppen för att den inte hade lyssnat på gå-ut-bakvägentänket.
Jag log när jag mötte honom halvvägs. Hade kanske redan då blivit lite förälskad i hur hans blonda hår blåste lite i vinden och hur han liksom nickade till och log med ögonen då han såg mig efter det förvirrade ögonblicket. Sen kramades vi. I en tjock vinterjacka-möter-vinterjackakram möttes vi och någonstans där tänkte jag att jag aldrig skulle glömma honom. Aldrig kunde glömma honom. "Jag måste ha honom", tänkte jag själviskt. Kunde inte låta någon som fått mitt hjärta att bestämma över huvudet bara gå.
Då var jag förälskad. Idag är jag kär.
