johannamem

Det är en fin dag. Jag har jobbat i några timmar med människor som jag trivs bra med. Jag har cyklat ner på stan och mött en bästa vän som jag knappt kände igen. Jag har blivit ropad på och en annan bästa vän har tagit mig i armen och bjudit mig på två födelsedagskalas. Jag har ätit sushi. Jag har gått promenad och pussats  i sommarsolen som äntligen har letat sig fram genom molntäcket.

Det finns en drake i alla människors magar. En stor svart och ilsken drake som man kan mata, klappa, gulla med och säga fina saker till dygnet runt utan att den lugnar ner sig. Den vrålar och sprutar eld till man blir så trött att tårarna trycker mot ögonen, ansiktet stelnar och käkarna blir stela. Till armarna blir så tunga att man tror att man ska sjunka ner i marken och att marken är oändlig så att man fastnar i ett hål tillsammans med draken som bara vrålar högre och högre och gör en mer och mer illa, trött och uppgiven.

Jag känner precis tvärtom just nu. Min drake har blivit gulligt rosa och sover sött och jag ser inget hål under stolen, för jag har en fantastisk vecka att vänta mig och min sjukdom är på väg ur kroppen.

Jag är ingen bra bloggare, men någonstans måste jag få tömma mitt huvud när det är på väg att sprängas av ord för att kunna tänka över dem senare. Därför gör jag ett nytt försök. I en annan blogg, i ett nytt liv, i ett nytt tänk.
This is me.