johannamem

Nu försvinner jag iväg till Thailand i tre veckor. Jag laddar upp i svenskt mörker.

Dagens mission: packa väskan.
Ehm. Gick väl sådär. Har dragit upp resväskan från källaren och kastat i två bikinis.

Morgondagens mission: Faktiskt ta tag i att packa väskan.

Jag och thailandskompis tog oss ner på stan för att köpa nödvändigheter inför resan. Jag kom hem med en mössa.

Sista jobbdagen på ca en månad. Snö ute. Fredag. Lön på måndag. Bara fem dagar kvar!!! Lycklig Johanna.

Här får ni lite glädje, från mig (alla) till er alla - en youtubevideo.

Det är bara en vecka kvar nu. 7 ynka dagar. 168 timmar.

Har just kommit hem efter att ha kört halkbana. Alla jag har pratat med har sagt att de gärna skulle göra om det eftersom det var så fruktansvärt kul, och jag undrar bara... när skulle det där roliga alla pratade om komma?

En tillbakadikt till en enastående poet

En vers på rim är svår att dikta,
speciellt till en pojke
då mina ord lätt kan svikta.

Men jag gör ett försök att skriva ner,
något ganska så kul
så han vill fortsätta läsa mer.

Då jag fick en sån vacker vers,
till mig och från honom
blir detta till en ännu större pärs.

Han börjar på A och slutar på N,
och någonstans mellan
där finns personligheten.

Nu när du fått min bloggadress,
som delas ut väldigt sällan,
känn nu, vilken press!

Jag drar en diktarpose. Tror jag.

Jag är sjuk. IGEN. Världens värsta illamående som fick mig att ligga halvvaken hela natten och se på trädet utanför fönstret. Det blåste ordentligt och jag funderade på vad jag skulle göra om jag vann en miljard.

Kanske köpa mig en chaufför. Kanske skänka bort allt. Kanske köpa ett litet land. Kanske operera bort sjukgenen. Kanske starta en Johannakanal på teven. Kanske köpa tuggummi för allt. Kanske börja samla på racerbilar. Kanske återuppliva Elvis. Kanske dekorera hela huset i guld. Kanske köpa en lägenhet i New York. Kanske skaffa mig en egen helikopter. Kanske sluta jobba. Kanske köpa mig en plats i landslagets startelva.