johannamem

Hallå där solen och vad trevligt att du besökt Göteborg dagen då jag är ledig från jobbet! Äntligen får vi chansen att umgås.

 

Det är för mig helt obegripligt att det faktiskt bara var strax över en vecka sen vi kom hem från USA. Tänk att jag fick spendera två veckor i ett nytt land med den bästa människan jag känner. Tänk att vi gick på New Yorks gator, att vi såg frihetsgudinnan, att vi höll varandra i hand medan vi såg skylinen torna upp sig bakom båten vi tog. Att vi besökte piren med karusellerna i Santa Monica, att vi var på disney och universals, att vi faktiskt vann pengar i Las Vegas. Tänk att ett land kan bjuda på både storstad, sol, bad, stora vägar och äventyr.

 

Jag längtar redan till nästa semester.

 

Om fyra dagar är jag i New York. 

 

Och DÄR var uppsatsen inskickad för opponering. Bara att visa att jag är min pappas dotter och "chilla på livet" ikväll då.

 

I fredags satte jag och Göteborgskillen oss i bilen och styrde ner mot Halmstad och hans morföräldrar för att fira en nybliven 75åring. Vi åt god mat, tårta, kaka, fruktsallad och jag har nog aldrig varit så mätt. Sen somnade vi i rangliga resesängar och jag fick en, två, tre armbågar och knän i huvudet under natten. Men vad gjorde det när lördagen bjöd på miniroadtrip där vi åkte förbi lanthandlar och köpte lök och sparris och sen svängde in på camparnas mekka - Ullared. Kämpade oss genom människor med dubbla kundvagnar och belönade oss med lindtchoklad och en långpromenad när vi kom hem till Göteborg. 

 

Idag, när Göteborgskillen kommer hem från sin golfrunda, stoppar vi in oss och matsäcken i bilen igen, plockar upp Göteborgsbästis och sen ska jag minsann visa mina småstadskunskaper i bilbingo!

 

I helgen blir det kalas! Ballonger, trerätters, familjen samlad vid bordet i småstaden. Får födelsedagfeeling redan nu!

 

Dör sötdöden lite.

 

Igår kväll bokade vi flyg till USA till i sommar. Äntligen har vi ett datum att räkna ner till och veckor att planera och fylla med roliga saker och olika städer att besöka.

Är aspirrig?! Tur att min reseabstinens stillas redan nu i veckan när Göteborgskillen, bästa göteborgskompis och jag åker till London och traskar runt där på snöiga gator med armarna fyllda av shoppingpåsar. Iiih!

 

Om ett par timmar kommer han äntligen hem! Har sånt pirr i magen så man skulle kunna tro att vi inte träffats längre än ett par veckor.

 

 

Det är inte klokt vad jag älskar lägenheten vi bor i. Alla knarrande golvbrädor, serveringsskåpet som rymmer tusen glas, takhöjden, bänken pappa byggde åt oss som rymmer allt man vill gömma när det kommer gäster, golvvärmen, fönsterstuckaturerna. Det enda problemet här är väl egentligen grannarna. Jag antar att det finns människor som har värre, men för mig som bott i hus nästan hela livet känns det väldigt konstigt och fel.

 

Det är inte så att jag är rädd för ensamheten, jag tycker faktiskt om den i lagom dos. Jag tycker om att vara ensam på tisdagskvällar när jag vet att Göteborgskillen dundrar in med sin stora träningsväska och fyller hela lägenheten med buller efter sin innebandyträning. Men jag gillar inte ensamheten när den blir så här stor. Inte när den kommer vara i flera dagar. Inte när jag inte fick pussa ordentligt hejdå eftersom jag låg på soffan i ett släckt vardagsrum med en hjälm av migrän och fick kämpa mig upp bara för att kunna ge en kram och sen var tvungen att ligga med huvudet mot ett kallt kakel en halvtimme för att inte kräkas av smärtan i huvudet.

 

Men sen vaknar man plötsligt efter fem timmar och har inte lika ont i huvudet längre. Kan faktiskt kliva ur soffan och kommer in i köket och ser att Göteborgskillen diskat alla glas och tallrikar och formar från nyårsmiddagen (som för övrigt var helt fantastisk med underbara människor och nyårskyss och nyförälskelse och trerätters och svinstarka välkomstdrinkar och nubbevisor och skratt och delande av cigarrer under en färgglad regnig nyårshimmel). Och då blir den här jävla ensamheten för stor trots att den bara varat i en halv dag. Den blir för stor eftersom jag vet att jag kommer sakna honom så in i helvetes mycket och jag vet att bästa klasskompis kommer vara här och hålla mig sällskap och hon är så fruktansvärt fin hon med, men det blir inte samma sak. 

 

Och ni grinar jag med. Men på något sätt är det faktiskt fint, även om det kanske inte känns så just nu, att jag är så otroligt kär i denna fantastiska kille att jag gråter för jag saknar honom efter några timmar. Och kanske lite tramsigt, men någon gång måste man ju få vara det också.

Känns som jag är uppe och surfar på livet just nu, ni vet hugh fivear med Gud eller vad som. För den nya juridikkursen jag läser är galet spännande, min lagbok (och korkade i klassen...) får mig att känna mig smart och mina fina vänner och Göteborgskillen gör mig så oerhört glad och allt vi hittar på får mig så sjukligt peppad. 

 

Så, för mindre lyckliga stunder tänkte jag punkta upp lite lyckopiller för mig just nu:

 

Till helgen är jag ledig.

 

Gym- och mysfrukostlördag.

 

Min jultröja har kommit med posten.

 

 

Jag tjatar om det, men tänk om jag hade vetat att livet skulle vara såhär lyckat när jag som en 14 år gammal tjej satt i mitt gula flickrum och undrade vad meningen med livet var.

 

Kanske är det så att meningen med livet är att skratta så man inte får någon luft med fina vänner, stanna för länge och prata så man får springa för att hinna hem, fylla helgerna med middagar och födelsedagskalas och räkmackesöndagar, sätta på sig sockor då man kommer hem och vänta på sin sambo för att spendera några timmar vid spisen ihopkokandes en riktig höstgryta. Kanske är det så att fredagspussar är meningen med livet. Eller att smsa med småstadsvänner och prata i telefon med sin bror. 

 

Jag har ingen aning, men något åt det hållet är det. Det måste vara så.

 

Nu ligger han här snarkandes i sängen bredvid mig, finaste Göteborgskillen som sprungit 4,2 mil på strax över 4 timmar. Jag är så fruktansvärt stolt. Fick liksom rysningar när alla stod och hejade och så kom MIN sambo där svettig och jävlig på upploppet. Mycket möjligt att jag fick en liten tår i ögat, precis som när det kom par som höll varandra i handen och vid mållinjen höjde sina sammanknutna händer i en segergest. Då ni. Extreme home makeover-rysningarna över hela kroppen!

 

Nä. Nu ska jag väcka honom och gå iväg och köpa kaffe. Man får liksom passa på när Starbucks är rakt över gatan för jääklar i mig vad gott deras kaffe (och varma choklad!!!) är.

 

Hela gårdagen var så otroligt fin. Vaknade alldeles för tidigt när Göteborgskillens klocka ringde och vi gick upp till våra vanliga morgonrutiner där Göteborgskillen kokar ägg och jag sminkar mig och gång på gång säger att jag alldeles strax kommer och hjälper till och att han är så snäll som ordnar med frukosten och att jag vet att jag borde hjälpa till, men jag ska bara...

Sen satt vi där uppkrupna i soffan och åt våra löskokta ägg och vår yoghurtmed musli och drack kaffe och vår brämhultsjuice vi lyxat till det med. 

Vi hann ta ut soporna när vi gick och behövde inte ens springa till spårvagnen.

 

En klasskompis fyllde år och vi gav honom två muffins. Som alla får i vårt lilla gäng. 

 

Kvällen började med att stå i lång, lång, lång kö till Expert - komma in och inte köpa någonting utan istället åka till en annan elektronikaffär och köpa tv för att sen åka hem och se Göteborgskillen sätta sig på golvet och fiffla med alla inställningar medan jag dukade fram tallrikar och glas och dricka och bestick och sen ringde det på dörren och en kompis kom in med indisk mat.

Sen satt vi där vid bordet resten av kvällen. 

 

Är så sjukt hög på mitt liv just nu.

 

Det är egentligen helt overkligt hur livet kan svänga. Att jag som liten förskoleflicka hade min allra bästa vän i en lägenhet något hus bort och vi sprang mellan våra rum, klädde ut oss till varandra och lekte i vår koja i skogen. En koja som vi egentligen hittade färdig och bara skulle spika upp en planka på för att kunna kalla den vår egen. 

 

Från det till att börja skolan och en klass som jag skulle gå tillsammans med i 10 år, från förettan till nian. I en klass där jag skulle vara kär i nästan varenda kille under någon period, en klass där jag hittade nya bästa vänner och dansade på skoldiskon och lekte Spice Girls, röda lyktan stopp och under örnens vida vingar med. En klass som var helt fantastisk fram till mellanstadiet när tjejerna plötsligt alltid uteslöt någon och under någon vecka var det jag. Men då kom min högstadiebästis och sa hej och plötsligt var det hon och jag mot världen. En värld som i högstadiet verkade så orättvis och dum och tom och kall och mörk. 

 

Sen kom gymnasiet. Fina, fina gymnasiet fylldes av nya bästa, bästa vänner och plötsligt öppnades dörrarna och världen var mjuk och fin och rolig och vacker och fylld av möjligheter. Gymnasiet kom med skolfester och hångel och fniss och skolkataloger att titta i. Och en flytt till småstaden, närmre allt det där härliga och bort från den by jag tidigare bott i och inte någon gång längtade tillbaka till annat än att man då fick busskort av skolan. Här växte jag. Färgade håret svart och träffade en kille jag trodde jag var tokkär i, som man gör när man är 17. Sen började han prata om framtiden och jag gjorde slut och skaffade en ny kille. En med egen lägenhet precis vid skolan. En som läste ekonomi på universitetet och hade egen bil. Som han sålde någon vecka efter vi blivit tillsammans. I två år hängde vi ihop innan jag märkte att nä, det här blir inget för jag är inte ett endaste dugg kär och har inte varit det på flera månader. Och så gjorde jag slut på msn när han var nere i Portugal och pluggade.

 

Sen skulle jag vara singel. För under de två åren hade jag ju missat så mycket singeltid. Jag hade börjat en urtråkig medie- och kommunikationskurs på Stockholms Universitet och jag hade tagit studenten och jag hade liksom inte utforskat världen och vad den hade att erbjuda. Så jag skulle vara singel! I ett år, minst. Det här var i september. Och så slutade universitetet och jag började jobba lite ströpass i butiken innan jag fick någon deltidsanställning. Var med mina fina vänner och kollegor jag plötsligt lärde känna på riktigt trots att jag jobbati butiken i flera år. Och vintern kom och min födelsedag och nyår och jag var singel och festade och somnade ensam.

 

Sen kom mars och Göteborgskillen och världen har aldrig varit lika ljus och fin och vacker. Han fyllde mig med en sån fruktansvärd glädje och lycka att jag inte riktigt kunde hantera mig själv. Jag har skrivit om när han kom till mig första gången tidigare, här. Han fick mig på fall direkt och efter några månader flyttade jag till honom. 

 

Och här i Göteborgs trivdes jag till en början inte alls. Trots att jag hade jobb jag kunde, en egen lägenhet och Göteborgskillen så grät jag och hade ont i magen och längtade hem nästan varenda dag i flera månader. Men det blev färre och färre dagar och idag gråter jag inte längre. Ibland längtar jag tillbaka till småstaden, men för det allra mesta önskar jag bara att alla jag saknar därifrån skulle flytta ner hit. För här i Göteborg har jag verkligen ett så himla fint liv nu. Jag har ju börjat läsa på universitetet och träffat massor av vänner och jag och Göteborgskillen bor ju ihop på riktigt i vår egna lägenhet med våra egna saker. Och när han nämner framtiden tillsammans blir jag inte rädd. Jag älskar att prata om den. För min framtid här är så ljus och jag vill dela den med honom.

Nu är vi tillbaka på svenska marker! Har haft helt fantastiska dagar och det har varit så otroligt skönt att kunna släppa alla jag-måste och jag-borde och bara fundera över var vi skulle äta middag eller om vi skulle ta en promenad längs vattnet eller genom stan. Längtar redan till nästan weekend i slutet av september! Men nu är det tillbaka till verkligheten med skola och jobb, det förstnämnda börjar redan imorgon. Har längtat efter mina bästa klasskompisar!

 

 

 

 

 

 

Kläderna på golvet ska bara packas ner i väskan, nycklas ska ges till Göteborgskillens bror som ska bo här under helgen och pass, flygbiljetter och pengar ska kommas ihåg. Hejdå Sverige! Nu tar jag min sambo under armen och spenderar några dagar i ett annat land.