johannamem

Om man kisar med ögonen ser min lilla stad nästan ut som Göteborg, i alla fall nu när det regnar.

Det var en torsdag i början mars och det var ganska kallt. Klockan var runt halv tolv och jag satt i väntrummet på busstationen och med fuktiga handflator fipplade jag med telefonen hela tiden. Drog upp displayen, drog ner den, drog upp displayen och drog ner den igen. Nerverna ryckte i mina knän, som de alltid gör när jag är nervös, och jag kunde inte hålla foten stilla. Den trummade mot golvet i takt med att sekunderna gick på klockan på väggen.

Så kom en blå buss in och jag började andas ryckigt. Tänkte att, "Nej, nu vänder jag. Jag tar andra vägen ut för jag klarar inte det här. Jag klarar inte det här, jag klarar inte det här". Och samtidigt som mitt huvud var på väg ut bakvägen bestämde sig min kropp och mitt, något skakiga, hjärta för att ta framvägen. Ut mot bussen.

Ut i kylan kom vi, både mitt huvud och min kropp, och där stod jag sen, precis utanför dörrarna till vänthallen, i några alldeles för långa sekunder. Folk klev av den blå bussen och för varje person blev mina andetag lite djupare. "Han kommer inte", hann jag tänka innan han klev av. I en grön jacka med luddig krage. Jag såg honom innan han såg mig och i det förvirrade ögonblicket han såg sig om i en stad han aldrig besökt lugnade sig alla mina nerver. Handflatorna blev torra, andningen blev lugn, benen slutade darra och huvudet tackade kroppen för att den inte hade lyssnat på gå-ut-bakvägentänket.

Jag log när jag mötte honom halvvägs. Hade kanske redan då blivit lite förälskad i hur hans blonda hår blåste lite i vinden och hur han liksom nickade till och log med ögonen då han såg mig efter det förvirrade ögonblicket. Sen kramades vi. I en tjock vinterjacka-möter-vinterjackakram möttes vi och någonstans där tänkte jag att jag aldrig skulle glömma honom. Aldrig kunde glömma honom. "Jag måste ha honom", tänkte jag själviskt. Kunde inte låta någon som fått mitt hjärta att bestämma över huvudet bara gå.

Då var jag förälskad. Idag är jag kär.

En av lokaltidningens kontaktannonser:

Är så otroligt taggad för ikväll! Det kräftkalas med hela jobbgängen + massor av vänner. Kommer bli galet roligt!
Iiihhh!!!

En ny kärlek, busmejl.

Jag: Erkänn att du kollar på fyran nu.
Vän: Ja!


På tv4 igår: Bröllop och jäkelskap.

Hur du vet att du bor i en småstad? Det är invigning av den nya parken och de bjuder på eldshow.

En eldshow.

...

Att jobba i en butik när kunder inte förstår att man inte är helt bekväm i konversationen.

Kund, ~50 år: Är det en förlovningsring du har?
Jag: Nä, den sitter på höger ringfinger.
Kund: Jaså, så du är inte norsk då.
Jag: Nej.
Kund: Har du pojkvän?
Jag: Ja, jag har det.
Kund: Och han har inte friat än?
Jag: Haha. Nej, han har ju inte gjort det.
Kund: Friar inte han om en månad så kommer jag och gör det.

På söndagskvällen när jag satt och hulkade mot Göteborgskillens axel av försaknad och krampaktigt kramade honom förstod jag hur värt hela mitt liv varit att leva när det lett mig fram till all den kärlek jag känner nu.

Efter den här helgen kan jag inte flytta till Helsingborg. Det spelar ingen roll hur mysig staden är vid kusten när mitt hjärta finns i Göteborg.