johannamem

Det är galet hur mycket sjukdom som kan finnas i en kropp. Hela veckan har jag rosslat och hostat så allt i halsen rispats upp, snorat och haft ont i kroppen så fort någon rör mig. Hur blir jag frisk?! Och svara inte c-vitamin, sömn och vila för jag har ätit apelsiner så jag fått eksem, lagt mig innan tio varje dag denna vecka och ledig finns det faktiskt ingen tid att vara eftersom både jobb och skola kallar.

I söndags kom vi hem från London; jag, fina göteborgsvännen och Göteborgskillen. Vi hängde på pubar, i klädaffärer, i Camden, på Starbucks, på Harry Pottermuseumet, på restauranger och i min morbrors och hans sambos fina hus. Vi firade födelsedagar och åt massor av god mat!

 

Igår kväll bokade vi flyg till USA till i sommar. Äntligen har vi ett datum att räkna ner till och veckor att planera och fylla med roliga saker och olika städer att besöka.

Är aspirrig?! Tur att min reseabstinens stillas redan nu i veckan när Göteborgskillen, bästa göteborgskompis och jag åker till London och traskar runt där på snöiga gator med armarna fyllda av shoppingpåsar. Iiih!

 

Jaha. Och så åkte vi där på vägen och pratade om vi hade kontanter att köpa fisk för och jag tittade ner i min plånbok och när jag tittar upp så är bilen framför oss alldeles still och vi närmar oss jättefort och Göteborgskillen tittade bara ner bland pengarna en enda sekund och jag skriker akta och Göteborgskillen försöker hinna bromsa och köra runt bilen, men vi hinner inte för vi är redan alldeles för nära.

 

Så vi smällde.

 

Vi blev båda så chockade att vi bara satt där utan att veta vad vi skulle göra och om det inte vore för föraren i den andra bilen som var så otroligt hjälpsam och vänlig trots att vi kört in i honom hade vi inte vetat vad vi skulle ta oss till. Ingen av bilarna runt oss stannade för att se hur det gick. Motorn mosades så vi fick putta bilen åt sidan och sen hamnade vi där i väntan på bärgningsbilen och den andra föraren sa tack och hej och lycka till och vi hörs. Och vi tackade och bad om ursäkt och sen kördes vår bil iväg och vi fick gå hem och till läkaren.

 

Och så blev det inte en så vanlig lördag trots allt. Vi har båda fått minihjärnskakning och nackmuskelslitningar, men har klarat oss så otroligt bra även om vi lär ha huvudvärk imorgon.

Annat kan sägas om bilen, vila i frid...

 

Pluggar inför juridiktentan just nu. Ungefär såhär är min och lagbokens relation:

 

Om ett par timmar kommer han äntligen hem! Har sånt pirr i magen så man skulle kunna tro att vi inte träffats längre än ett par veckor.

 

 

Det är inte klokt vad jag älskar lägenheten vi bor i. Alla knarrande golvbrädor, serveringsskåpet som rymmer tusen glas, takhöjden, bänken pappa byggde åt oss som rymmer allt man vill gömma när det kommer gäster, golvvärmen, fönsterstuckaturerna. Det enda problemet här är väl egentligen grannarna. Jag antar att det finns människor som har värre, men för mig som bott i hus nästan hela livet känns det väldigt konstigt och fel.

 

Det är inte så att jag är rädd för ensamheten, jag tycker faktiskt om den i lagom dos. Jag tycker om att vara ensam på tisdagskvällar när jag vet att Göteborgskillen dundrar in med sin stora träningsväska och fyller hela lägenheten med buller efter sin innebandyträning. Men jag gillar inte ensamheten när den blir så här stor. Inte när den kommer vara i flera dagar. Inte när jag inte fick pussa ordentligt hejdå eftersom jag låg på soffan i ett släckt vardagsrum med en hjälm av migrän och fick kämpa mig upp bara för att kunna ge en kram och sen var tvungen att ligga med huvudet mot ett kallt kakel en halvtimme för att inte kräkas av smärtan i huvudet.

 

Men sen vaknar man plötsligt efter fem timmar och har inte lika ont i huvudet längre. Kan faktiskt kliva ur soffan och kommer in i köket och ser att Göteborgskillen diskat alla glas och tallrikar och formar från nyårsmiddagen (som för övrigt var helt fantastisk med underbara människor och nyårskyss och nyförälskelse och trerätters och svinstarka välkomstdrinkar och nubbevisor och skratt och delande av cigarrer under en färgglad regnig nyårshimmel). Och då blir den här jävla ensamheten för stor trots att den bara varat i en halv dag. Den blir för stor eftersom jag vet att jag kommer sakna honom så in i helvetes mycket och jag vet att bästa klasskompis kommer vara här och hålla mig sällskap och hon är så fruktansvärt fin hon med, men det blir inte samma sak. 

 

Och ni grinar jag med. Men på något sätt är det faktiskt fint, även om det kanske inte känns så just nu, att jag är så otroligt kär i denna fantastiska kille att jag gråter för jag saknar honom efter några timmar. Och kanske lite tramsigt, men någon gång måste man ju få vara det också.