johannamem

Det är egentligen helt overkligt hur livet kan svänga. Att jag som liten förskoleflicka hade min allra bästa vän i en lägenhet något hus bort och vi sprang mellan våra rum, klädde ut oss till varandra och lekte i vår koja i skogen. En koja som vi egentligen hittade färdig och bara skulle spika upp en planka på för att kunna kalla den vår egen. 

 

Från det till att börja skolan och en klass som jag skulle gå tillsammans med i 10 år, från förettan till nian. I en klass där jag skulle vara kär i nästan varenda kille under någon period, en klass där jag hittade nya bästa vänner och dansade på skoldiskon och lekte Spice Girls, röda lyktan stopp och under örnens vida vingar med. En klass som var helt fantastisk fram till mellanstadiet när tjejerna plötsligt alltid uteslöt någon och under någon vecka var det jag. Men då kom min högstadiebästis och sa hej och plötsligt var det hon och jag mot världen. En värld som i högstadiet verkade så orättvis och dum och tom och kall och mörk. 

 

Sen kom gymnasiet. Fina, fina gymnasiet fylldes av nya bästa, bästa vänner och plötsligt öppnades dörrarna och världen var mjuk och fin och rolig och vacker och fylld av möjligheter. Gymnasiet kom med skolfester och hångel och fniss och skolkataloger att titta i. Och en flytt till småstaden, närmre allt det där härliga och bort från den by jag tidigare bott i och inte någon gång längtade tillbaka till annat än att man då fick busskort av skolan. Här växte jag. Färgade håret svart och träffade en kille jag trodde jag var tokkär i, som man gör när man är 17. Sen började han prata om framtiden och jag gjorde slut och skaffade en ny kille. En med egen lägenhet precis vid skolan. En som läste ekonomi på universitetet och hade egen bil. Som han sålde någon vecka efter vi blivit tillsammans. I två år hängde vi ihop innan jag märkte att nä, det här blir inget för jag är inte ett endaste dugg kär och har inte varit det på flera månader. Och så gjorde jag slut på msn när han var nere i Portugal och pluggade.

 

Sen skulle jag vara singel. För under de två åren hade jag ju missat så mycket singeltid. Jag hade börjat en urtråkig medie- och kommunikationskurs på Stockholms Universitet och jag hade tagit studenten och jag hade liksom inte utforskat världen och vad den hade att erbjuda. Så jag skulle vara singel! I ett år, minst. Det här var i september. Och så slutade universitetet och jag började jobba lite ströpass i butiken innan jag fick någon deltidsanställning. Var med mina fina vänner och kollegor jag plötsligt lärde känna på riktigt trots att jag jobbati butiken i flera år. Och vintern kom och min födelsedag och nyår och jag var singel och festade och somnade ensam.

 

Sen kom mars och Göteborgskillen och världen har aldrig varit lika ljus och fin och vacker. Han fyllde mig med en sån fruktansvärd glädje och lycka att jag inte riktigt kunde hantera mig själv. Jag har skrivit om när han kom till mig första gången tidigare, här. Han fick mig på fall direkt och efter några månader flyttade jag till honom. 

 

Och här i Göteborgs trivdes jag till en början inte alls. Trots att jag hade jobb jag kunde, en egen lägenhet och Göteborgskillen så grät jag och hade ont i magen och längtade hem nästan varenda dag i flera månader. Men det blev färre och färre dagar och idag gråter jag inte längre. Ibland längtar jag tillbaka till småstaden, men för det allra mesta önskar jag bara att alla jag saknar därifrån skulle flytta ner hit. För här i Göteborg har jag verkligen ett så himla fint liv nu. Jag har ju börjat läsa på universitetet och träffat massor av vänner och jag och Göteborgskillen bor ju ihop på riktigt i vår egna lägenhet med våra egna saker. Och när han nämner framtiden tillsammans blir jag inte rädd. Jag älskar att prata om den. För min framtid här är så ljus och jag vill dela den med honom.