johannamem

Det är inte så att jag är rädd för ensamheten, jag tycker faktiskt om den i lagom dos. Jag tycker om att vara ensam på tisdagskvällar när jag vet att Göteborgskillen dundrar in med sin stora träningsväska och fyller hela lägenheten med buller efter sin innebandyträning. Men jag gillar inte ensamheten när den blir så här stor. Inte när den kommer vara i flera dagar. Inte när jag inte fick pussa ordentligt hejdå eftersom jag låg på soffan i ett släckt vardagsrum med en hjälm av migrän och fick kämpa mig upp bara för att kunna ge en kram och sen var tvungen att ligga med huvudet mot ett kallt kakel en halvtimme för att inte kräkas av smärtan i huvudet.

 

Men sen vaknar man plötsligt efter fem timmar och har inte lika ont i huvudet längre. Kan faktiskt kliva ur soffan och kommer in i köket och ser att Göteborgskillen diskat alla glas och tallrikar och formar från nyårsmiddagen (som för övrigt var helt fantastisk med underbara människor och nyårskyss och nyförälskelse och trerätters och svinstarka välkomstdrinkar och nubbevisor och skratt och delande av cigarrer under en färgglad regnig nyårshimmel). Och då blir den här jävla ensamheten för stor trots att den bara varat i en halv dag. Den blir för stor eftersom jag vet att jag kommer sakna honom så in i helvetes mycket och jag vet att bästa klasskompis kommer vara här och hålla mig sällskap och hon är så fruktansvärt fin hon med, men det blir inte samma sak. 

 

Och ni grinar jag med. Men på något sätt är det faktiskt fint, även om det kanske inte känns så just nu, att jag är så otroligt kär i denna fantastiska kille att jag gråter för jag saknar honom efter några timmar. Och kanske lite tramsigt, men någon gång måste man ju få vara det också.