johannamem

Det går framåt det här med att vara ensam. Har inte gråtit sen första natten då jag youtubade vaggvisor och somnade till tjugosjätte versionen av trollmor. 

 

I alla fall. Bor hemma i svärföräldrarnas hus de här två sista nätterna innan jag beger mig upp mot småstaden. Tänker på första gången jag bodde här nere hos Göteborgskillen. Måste svettats mer de dagarna än jag gjort i resten av mitt liv, var så fruktansvärt nervös för att hans föräldrar skulle tycka illa om mig. Så här i efterhand tror jag att jag nästan var mer nervös över att hans föräldrar skulle tycka om mig än jag var för att spendera fem dygn med någon jag knappt kände. Men de tyckte om mig! Och det gjorde Göteborgskillen uppenbarligen också! Och sen levde vi lyckliga i alla våra dagar!