johannamem

Är off eftersom jag bloggar på jobbets hemsida nu under veckan. Blir betald och får plats i tidningen. Känns som en bättre deal än när jag bloggar här, för då får jag... inte ens en kommentar.

Jag har gått på helg. Det spelar ingen roll att jag har massor av arbete för skolan att göra, för jag har helg nu. YES! Redan nu är dagen fantastisk, ännu bättre kommer den bli när jag träffar en av mina bästa vänner för att bli lite solbränd och sen pussa på min älskade kille hela kvällen.

Träffade två av mina bästa vänner idag och vi tog oss tillbaka till vår Londonresa genom att äta på Subway. Där man, om man väljer att ta en meny, får en macka, läsk och chips eller kaka.

Vad är det för grej att få chips till mackan? Bort med det. Få inte hit det amerikanska chips-till-maten-tänket.

Vi har haft många bra stunder, jag och min säng. Den har varit min varma trygghet när vindar och mördare knackat på mina fönster i natten, jag hatat världen, gråtit hela nätter över dumma pojkar och stirrat ensam ut i mörkret.
I den finns rumpavtrycken (och antagligen pruttavtryck) från många av de bästa människor jag någonsin träffat.

Så, efter imorgon när jag kastat den här sängen på tippen är ni som är viktiga i mitt liv tvugna att komma och fisa lite i min säng. Så jag inte behöver sova helt ensam, utan era rumplukter bland fjädrarna.

Mina matintag är helt ur balans nu när jag går i skolan mellan ett och tre. Lunchen är det bara att glömma och frukosten blir något snabbt framför teven eller datorn. Studentlivet är tufft...

Tog mitt privatjet ner till Spanien. Lite sol, lite värme, lite paus från Sverige. Kanske dags att sticka hem snart så jag kommer i tid till middagen.
Hejdå Spanien, kommer tillbaka i sommar!

Har pluggat hela morgonen fram till nu, med paus för att lägga in en tvätt och duscha. Nu är jag värd en apelsin.

I natt låg jag vaken en stund och såg på den fantastiska människa som låg bredvid mig i mörkret. I takt med hans lugna andetag vande sig mina ögon med mörkret så jag såg hans ansikte, även om pannan var skymt av hans mörka hår och skuggor.

Där fanns jag. I en säng, i min pojkväns lägenhet, i en småstad. Jag hade kunnat vara på miljoner andra ställen, men just där var jag. Just då.

Ibland känner jag mig för lyckligt lottad, som att det snart kommer hända något fruktansvärt som gör att de underbara människorna jag har runt mig kommer att försvinna.
Poff - familjen försvann. Min härliga familj med tusen skratt bubblandes i magen. De som tjatar, bråkar och kräver för att de vet att jag kan klara mer än jag orkar med att tro. De som hjälper mig på vägen när jag inte vet var jag ska gå och finns vid min sida även om jag tagit fel väg.
Pang - bort med vännerna. De fina, fina vännerna som jag saknar när vi inte ses dagligen, men som jag tycker desto mer om när vi ses nu. Alla stunder då de stått ut med gråt, kärleksprat och promenader för att lugna tråkiga tankar.
Bom - ingen pojkvän. Plötsligt tar vardagen slut. Den människa som kommit mig närmast på kortast tid. Han jag pussar godnatt varje kväll och som håller om mig varje gång jag vaknar mitt i natten, kallsvettig, av mardrömmar.

Under en föreläsning jag hade för ett tag sen sa en person "Är det för bra för att vara sant, då är det nog inte sant". Jag vill gärna tro att han har fel.

Steg ett till att bli bloggkändis och tjäna miljarder på att småtjejer kysser marken jag går på: Förstora läpparna.

Det kanske är dags att lägga sig på golvet, gråta och skrika "Jag är bara 19 år!". Jag dör i alla fall lite i hjärtat... Är jag verkligen så gammal?

Har presenterat Farmville, sprungit ner på stan, tagit en promenad, varit på möte, pussats, glott ut genom fönstret på bussen och somnat, skickat massor av mail, kommunicerat mellan prinsen och pappa, ordnat med skjuts, träffat vänner och lyssnat på redovisningar om anorexi på internet, forums muskelbyggande, datingsiter och fan fiction.

Jag är fan död. Orkar inte ens flytta mig till sängen och låta prinsen klia mig på ryggen till jag somnar.

Tänk om man skulle gå och bli religiös. Kan man låta Gud ta smällen för allt då?

Det vräker ner snö och efter att Prinsen lämnade sängen i morse och en helvetespromenad kommer jag inte lämna hemmet.

... Om det inte är för en miljon. Jag kan alltid ändra mig.