No more?
I natt låg jag vaken en stund och såg på den fantastiska människa som låg bredvid mig i mörkret. I takt med hans lugna andetag vande sig mina ögon med mörkret så jag såg hans ansikte, även om pannan var skymt av hans mörka hår och skuggor.
Där fanns jag. I en säng, i min pojkväns lägenhet, i en småstad. Jag hade kunnat vara på miljoner andra ställen, men just där var jag. Just då.
Ibland känner jag mig för lyckligt lottad, som att det snart kommer hända något fruktansvärt som gör att de underbara människorna jag har runt mig kommer att försvinna.
Poff - familjen försvann. Min härliga familj med tusen skratt bubblandes i magen. De som tjatar, bråkar och kräver för att de vet att jag kan klara mer än jag orkar med att tro. De som hjälper mig på vägen när jag inte vet var jag ska gå och finns vid min sida även om jag tagit fel väg.
Pang - bort med vännerna. De fina, fina vännerna som jag saknar när vi inte ses dagligen, men som jag tycker desto mer om när vi ses nu. Alla stunder då de stått ut med gråt, kärleksprat och promenader för att lugna tråkiga tankar.
Bom - ingen pojkvän. Plötsligt tar vardagen slut. Den människa som kommit mig närmast på kortast tid. Han jag pussar godnatt varje kväll och som håller om mig varje gång jag vaknar mitt i natten, kallsvettig, av mardrömmar.
Under en föreläsning jag hade för ett tag sen sa en person "Är det för bra för att vara sant, då är det nog inte sant". Jag vill gärna tro att han har fel.
