johannamem

Det var en torsdag i början mars och det var ganska kallt. Klockan var runt halv tolv och jag satt i väntrummet på busstationen och med fuktiga handflator fipplade jag med telefonen hela tiden. Drog upp displayen, drog ner den, drog upp displayen och drog ner den igen. Nerverna ryckte i mina knän, som de alltid gör när jag är nervös, och jag kunde inte hålla foten stilla. Den trummade mot golvet i takt med att sekunderna gick på klockan på väggen.

Så kom en blå buss in och jag började andas ryckigt. Tänkte att, "Nej, nu vänder jag. Jag tar andra vägen ut för jag klarar inte det här. Jag klarar inte det här, jag klarar inte det här". Och samtidigt som mitt huvud var på väg ut bakvägen bestämde sig min kropp och mitt, något skakiga, hjärta för att ta framvägen. Ut mot bussen.

Ut i kylan kom vi, både mitt huvud och min kropp, och där stod jag sen, precis utanför dörrarna till vänthallen, i några alldeles för långa sekunder. Folk klev av den blå bussen och för varje person blev mina andetag lite djupare. "Han kommer inte", hann jag tänka innan han klev av. I en grön jacka med luddig krage. Jag såg honom innan han såg mig och i det förvirrade ögonblicket han såg sig om i en stad han aldrig besökt lugnade sig alla mina nerver. Handflatorna blev torra, andningen blev lugn, benen slutade darra och huvudet tackade kroppen för att den inte hade lyssnat på gå-ut-bakvägentänket.

Jag log när jag mötte honom halvvägs. Hade kanske redan då blivit lite förälskad i hur hans blonda hår blåste lite i vinden och hur han liksom nickade till och log med ögonen då han såg mig efter det förvirrade ögonblicket. Sen kramades vi. I en tjock vinterjacka-möter-vinterjackakram möttes vi och någonstans där tänkte jag att jag aldrig skulle glömma honom. Aldrig kunde glömma honom. "Jag måste ha honom", tänkte jag själviskt. Kunde inte låta någon som fått mitt hjärta att bestämma över huvudet bara gå.

Då var jag förälskad. Idag är jag kär.

Är så otroligt taggad för ikväll! Det kräftkalas med hela jobbgängen + massor av vänner. Kommer bli galet roligt!
Iiihhh!!!

En ny kärlek, busmejl.

På söndagskvällen när jag satt och hulkade mot Göteborgskillens axel av försaknad och krampaktigt kramade honom förstod jag hur värt hela mitt liv varit att leva när det lett mig fram till all den kärlek jag känner nu.

Efter den här helgen kan jag inte flytta till Helsingborg. Det spelar ingen roll hur mysig staden är vid kusten när mitt hjärta finns i Göteborg.

Jag skulle kunna skriva om alla små fina saker som gör mig lycklig just den här morgonen. Som att regnet smattrar utanför fönstret, som min långa sovmorgon innan jobbet, som att jag är ledig hela helgen, som att det är juli, som att det bara är fem jobbdagar kvar till semestern.
Men även om de sakerna gör mig lite gladare slår inget lika högt som att det bara är två veckor kvar till min Göteborgskille kommer. Det gör mig lyckligare än någonting annat.

Jag har älskat de senaste fem dagarna med Göteborgskillen. Jag har älskat att gå i affärer och fynda reaplagg, att ligga på en filt i parken tillsammans och så där romantiskt matas med jordgubbar och duka upp med mackor, skagen, kakor och olika juicer, att hand i hand gå runt på Skansen i flera timmar och se på apor, kossor, älgar, björnar och kika bland alla gamla hus och köpa brända mandlar. Jag har älskat att äta middag med hans vänner på AGs där köttstycken hängde som i skyltfönster och hamburgarna var det godaste som besökte min mage på hela veckan, att han tog om mig hela kvällen jag hade feber, gav mig massage, hämtade vatten och ipren och låg nära mig trots att jag var så varm att jag kokade. Jag har älskat att han ville med på bilbingo och blev surglad när jag vann 800 kronor och vi firade med glass på Donken tillsammans med min bästa vän. Jag har älskat att vi badade tillsammans i mörkret och till och med att han skrattade åt mig när jag blev så rädd för en groda som hoppade på marken att jag vägrade gå ner från altanen. Jag har älskat att han alltid tar min hand när vi åker buss, bil, går, sitter, står, ligger.

Det enda jag hatat är att han behövt åka. Och att jag är så förbannat ensam nu utan honom.

Om din vän hittar en klocka i två delar på marken efter en konsert på Sweden Rock, plockar upp delarna, gör rent dem från grus och smuts, lagar den och ger dig den bara för hon vet att du kommer tycka om den - då vet du att du har en vän för livet.

Åh, vilken underbar dag! Hela mitt systerhjärta är sprängfyllt av kärlek och jag är så otroligt stolt att få vara din syster. Jag är stolt att vi är vänner och att du är så oerhört duktig. Grattis till studenten, lillebror! Du är världens bästa!



Världens gladaste student och världens stoltaste syster.

I takt med att tåget rörde sig mot huvudstaden igår sjönk mitt hjärta som en sten. Jag har verkligen blivit kär i hela Göteborg, och inte minst i killen som bor i staden. Killen som får mitt hjärta att bubbla över och världen att gunga. Han har fått mig mer förälskad än jag någonsin varit och jag svävar som på moln då jag ser hans namn i mobildisplayen och får höra hans röst och fina ord. Han får min mage att bli pirrigt stolt då han pussar min panna och håller min hand bland sina vänner så alla kan se. Han får min hjärna ur balans då den fylls av upplevelser och vackra saker han ger mig.

Jag älskar att jag får dela livet med honom och att han ger mig så fantastiska saker att sakna då jag ligger ensam här utanför huvudstaden och längtar söderut i landet.
Jag älskar hela honom.

Idag kommer han äntligen, min fina göteborgskille! Fram till att jag ska möta upp honom på tågstationen ikväll ska jag längta, längta, längta och dammsuga.


Typiskt att inte kunna sova av pirr dagen man ska vara snyggast.