johannamem

Hej.

Imorgon klockan 05:30 ringer min klocka och jag måste upp och göra mig i ordning för att åka till Göteborg. Jag har inte packat än.

Tjarå.

Jag hatar ensamheten nu när jag vet hur underbart det är att vara med honom. Älskade Göteborgskillen som håller om mig om nätterna och klämmer min hand extra hårt då han ser att jag är ledsen. Jag älskar honom. Jag älskar honom för så himla många saker. Som att han åker alla karuseller med mig, låter mig sova mot hans axel, lånar ut sin tröja när hemvägen blev kallare än planerat, håller upp handduken åt mig när jag kommer ur duschen, hjälper mig parkera, lägger handen på mitt lår när vi sitter bredvid varandra, följer med på upptäcksfärder på klipporna, blir lika kär i en upphittad katt som jag och döper den till Benjamin, ser så koncentrerad ut då han spelar Alfapet, alltid dräller lite då han borstar tänderna, drar mig närmre på morgonen, plockar ur diskmaskinen, ger världens mysigaste pussar och så otroligt mycket mer.

Kom tillbaka, älskling. 1,20 att sova på är för mycket för mig.

Gårdagen är värd påsarna under ögonen jag har just nu. Killarna kom och räddade mig från ensamheten och tog mig med till klipporna för att sola, bada och smyga på livsfarliga(?) fiskmåsar. Vidare för glass, systemet, hem en snabbis för att äta middag och vidare ut till andra klippor med ett glas vin i handen tittandes på solnedgången.

Har nästan glömt bort hur man spenderar en ledig dag. Vad gör man? Efter timmar i solstolen, med bara jordgubbar och en bok som sällskap, är jag trött på att umgås med mig själv.

Jag skulle kunna skriva om alla små fina saker som gör mig lycklig just den här morgonen. Som att regnet smattrar utanför fönstret, som min långa sovmorgon innan jobbet, som att jag är ledig hela helgen, som att det är juli, som att det bara är fem jobbdagar kvar till semestern.
Men även om de sakerna gör mig lite gladare slår inget lika högt som att det bara är två veckor kvar till min Göteborgskille kommer. Det gör mig lyckligare än någonting annat.