johannamem

Jag är egentligen ingen människa som skriver ner och sparar mina känslor eftersom de förändras fortare än jag har möjlighet att få ner dem i ord. Men med hans andetag mot min nacke och med rysningar i hela kroppen så stannar tiden och jag får tänka alla de tankar jag egentligen borde skriva ner för att minnas och hämta upp igen när jag ligger ensam utan hans arm som huvudkudde och inte kan somna.

Men det är de där minutrarna när solen trängt igenom persienner och gardiner och letat sig till mina grusiga ögon, när jag börjar lägga märke till hur varm hans mage är mot min rygg och hur kallt rummet är utanför täckets sömnvärme jag brukar bli påmind om hur vackert det är. Hur bra det känns att vända sig om och lägga huvudet mot hans bröst och höra hur hjärtat slår. Lugna dunk som får luften runt mig att bli varm och mig trygg.
Det är när jag pussar hans kind, kryper ännu närmre och nästan önskar att jag var i hans skinn och han sömnigt flyttar huvudet en bit upp så jag kan lägga huvudet under hans haka och känna mig liten och varm, som jag känner mitt hjärta slå. Hårt, lugnt, fint, vackert.

Det är den sista minuten innan klockan ringer som är den vackraste på hela dagen. Det är den jag har i mitt huvud när jag sover ensam i min säng. Det är den som får min vita vägg att fyllas av fyrkanter och det är den som får mig att somna ensam, men lugn på det vita lakan som i mina tankar är rött.