The true story
När mamma och pappa ringer frågar de ganska ofta om jag kör bil här nere i Göteborg, för tydligen är det "jätteviktigt att du kör, Johanna. Det är jätteviktigt! Du får inte tappa koncentrationen på bilkörningen så du måste öva" (slår vad om att de inte drar samma snack med min lillebror när han flyttar till London i januari...). Jag brukar svara att "jaaaadå, mamma och pappa! Jag kör mest hela tiden!". Det är en lögn. För:
1. Göteborgskillen har en automatväxellåda! = Jag måste sitta på ena foten för att inte panikbromsa när jag egentligen bara skulle hålla ner kopplingen lite lätt.
2. Jag hittar inte här. NEJ. Tre månader här nere åkandes på samma, samma väg betyder inte att jag vet vilken avfart jag ska ta. Jag känner igen mig i tre minuter efter vi åkt och tre minuter innan vi är hemma. Däremellan har jag fullt upp med att välja musik.
3. Tutan. Jag vet inte om jag växte upp i någon isolerad verklighet, men min pappa tutar inte ens om någon kör in i honom. Här tutar folk som om de är galna. Det är något med den göteborska vänligheten som försvinner så fort man sätter sig i en bil.
Så nej. Varje gång Göteborgskillen säger att jag får köra hem från jobbet så "glömmer" jag körkortet. 
Oj, oj. Jag glömde det hemma. Igen.
